Det pratas ofta om att vi har en dålig matchning på den svenska arbetsmarknaden. Det var faktiskt något som även Hillevi Engström på pekade på ett föredrag nyligen. Frågan är hur gör dagens och morgondagens rekryterare detta bättre? Jag är idag väldigt tveksam till hur en del av rekryterare idag jobbar. Metoden är ofta att hellre söka i en databas och läsa statiska CV:n än möta människor.

Jag ville delta på #hrunconf för att delge hur en arbetssökande såg på dessa processer och ge lite tips på förändring till det bättre, det fick jag inte. Det var enligt, enligt ett mail, bara personer som jobbar med HR-frågor som var välkomna där. Som om de var rädda för lite input/feedback från de som de aldrig möter. #restmycase

Läste nyligen ett blogginlägg från @mdalsvall om rekrytering och sociala medier. Vet inte hur många kurser som Arbetsförmedlingen erbjuder inom jobbsök och sociala medier. Det är rätt talande när det nu ”växer upp” x antal ”experter på LinkedIn” ur jorden som aldrig förr. I grunden handlar det om attityder och hur urvalen görs. Så länge de som rekryterar och företagen som skriver kravspecen inte ser människan så kommer olika urvalsmetoder göra att det är svårt att hitta ”rätt person”, utan idag hittas bara ”rätt person” utifrån en given mall, från förr.

När jag frågat företagare varför de inte kan/vill anställa långtidsarbetslösa så kommer det ofta repliken att de inte har tid för det. Det krävs mycket introduktion och den tiden och resurserna har man inte p.g.a. slimmade organisationer. Det blir väldigt tydligt att det är en funktion som söks, inte en person. Det här gör oxå att väldigt många som skulle kunna utveckla en verksamhet med nya synvinklar blir direkt bortsorterade. Därav har vi väldigt lite intraprenörskap i Sverige.

Jag har tidigare skrivit om hur det kan vara för en som söker jobb när det görs research av en rekryterare som inte kan/vill hantera det resultat som kommer fram via en sökmotor. När du gör ett sökresultat i t.ex Google så är det inte att klassa som ett statiskt resultat, likt ett CV. Det är helt enkelt så att det är ofta den ”lätta vägen” som väljs, inte det rätta.