Nu skall jag bli väldigt personlig så vill du inte ta del av det, så sluta läsa NU.
Nyligen fick jag ett epileptiskt anfall mitt på gatan, det var mitt första sedan 1991. Anledningen till att jag fick detta vet jag inte, men jag blev rekommenderad av en läkare att trappa ner min medicin i höstas då ett EEG hade visat att jag inte hade Epilepsi (EP) längre. Jag litade såklart på denna läkaren… Äntligen kunde jag leva ett liv utan biverkningar… Nu visade det sig att den hade fel och det gav detta utslaget. Jag får nu låta bli att köra bil på 3v, vilket är det mest påtagliga.
En sak jag upplevt även fast min sjukdom inte är synlig, det är människors fördomar och attityder mot mig som person, när de får veta att jag har EP. Det blir ibland liksom helt olika bemötande och det i sig är kränkande. Tänk att vi inte kommit längre i kunskap år 2012. | Tips på 1:a hjälpen vid EP-anfall |
Dessa attityder satte sina spår redan i grundskolan, det visade sig då som mobbning p.g.a. denna sjukdom som inte syntes. | Del 1, 2, 3. | En mobbning som ”godkändes” av lärare och rektor genom att inte göra något.
Idag kan jag se dessa beteenden hos arbetsgivare som inte vågar anställa p.g.a. att de tror sig veta saker de inte vet. Nu har jag outat att jag har denna sjukdomen offentligt så nu går det inte att ”dölja” vid en ev anställningsintervju. För det är vad jag gjort tidigare. Jag har inte nämnt detta för att inte bli bortsorterad i förtid, 2012. Man kan ju undra vad rekryterare och chefer tänker när de sorterar bort människor p.g.a. av en sjuk dom de inte vet ett skit om.
Samma sak gäller hos personer som jobbar hos myndigheter, de har en syn som gör att man idag blir mörkrädd. Bara jag själv blev föreslagen förtidspension vid 23års ålder via Arbetsförmedlingen, p.g.a. en sjukdom som varken gör mig icke anställningsbar eller värdelös, vilket säkert ligger kvar i deras ”dolda koder” idag. Självklart vägrade jag att bli ”klassad” som värdelös då och det skall jag vara glad för idag. Frågan är om de som jobbar på Arbetsförmedlingen är glada för det, för vem vet kanske fick de bonus för det.
Jag är sjuksköterska och för mig, epilepsi är bara en annan sjukdom. En sjukdom detta kan orsaka en hel del svårigheter, men fortfarande en sjukdom endast.. Men som denna underbara artikeln visar, det förståelse är ingen verkligt i allmänna populationen. Denna artikel bör vara måste läsning. (naturligtvis de flesta av mina vänner inte vet svenska sä ingen hopp för dem )
Starkt att dela med sig, och också ett ytterst bra sätt att slå ihjäl fördommarna! Kämpa på!
hur slår man hål på det hos de som vägrar de det?
Tyvärr så kommer det ju alltid att finnas inskränkta personer i alla kategorier och delar av samhället, men att prata om det kan aldrig vara fel. Känner man ingen som lever med EP är det nog lätt att föreställa sig det värsta man har sett från dr.House eller liknande.
Har du märkt någon effekt positiv eller negativ efter att du publicerade detta?
har fått många mail om att det är vågat och att många ser det som jag inte borde gjort detta, kommer bara missgynna mig.
Jag själv vågar inte berätta för arbetsgivare att jag åt psykofarma (Haldol, Lithium) en gång i tiden. Dessa är mot en sjukdom som de kallas för SchizoAffektiv, vilket enligt mig är feldiagnos, för jag vet att det var bara handlar om depression. (Olika personer reagerar olika på depression). [Den depressionen om ni undrar var pga att jag hamnade under övervakning men det är en annan grej. Svenska regeringen finner sig under förnekelse vad det gäller den saken..] Näväl, Arbetsförmedlingen tyckte inte heller att jag var lämpad för något utbildning i Fas2. Istället blev jag hänvisad till Samhall. Och jag kände mig minst sagt överkörd! Misstro mot etablisemang och allt som har med det att göra? No Shit!!